Och tiden går...

Jaha, nu har flera veckor gått och jag hade hoppats att jag vid detta laget skulle ha ordnat till min tillvaro, med ett jobb! Men så är inte fallet tyvärr. Jag är disträ, labil, frånvarande och splittrad. Igår frågade Eric; har du slutat vattna blommarna här hemma? Jag; jaaaaa.... Och om sanningen ska fram, jag har slutat vattna blommorna. Vet inte när jag vattnade sist och jag kom på detta häromnatten, varpå jag glömde att vattna på dagen när jag vaknat. Så jag är full med grubblerier och har ingen vidare fokus på att blogga just nu. Har inte heller några direkta inputs att fylla ett inlägg med är jag rädd. Hur som helst, var på arbetsförmedlingen idag, på gott och ont, och det kändes skönt att har gjort det!

Eleni har varit dålig denna vecka, tredagarsfeber har det konstaterats av tre läkare, (en på vårdcentralen och två på akuten på KS) Men hon mår bättre och bättre och skönt att se att hon snart kryat på sig!

Hinner och kan inte åka ut och rida så mycket nu och jag saknar mina hästar så jag dör nästan lite inombords när jag tänker på det.

Ska försöka skriva lite oftare, så att ni tre tappra anhängare har något att läsa!

kram och gonatt!

Min baby

Idag var vi på SATS, jag och Eleni. Jag lämnade in Eleni på Mini-Sats för första gången. Det var bara en till bebis där inne, men det fungerade bra, om än lite trist eftersom Eleni gillar ju barn och att se på när de leker. Hur som helst, på Sats i Sollentuna finns en fönsterruta in till Mini-Sats, så man kan kika in och se hur barnet har det. Så efter en stunds träning så passade jag på att kika in genom fönsterrutan, barnpassaren pratade i telefon, Den lilla bebisen satt på golvet och tittade, Eleni tittade på bebisen, gick försiktigt fram till henne och klappade henne på huvudet. Sen gick hon tillbaka till sin leksak. Hur underbar kan en sån liten människa bli?

Innan vi åkte till Sats, så somnade så klart Eleni i bilen. Så jag passade på att ta en nostalgitripp in i djupaste Sollentuna, där jag växte upp och gick i skolan, ja, även dagis så klart. Det var en speciell känsla att se hur allt var då vi, jag, min syster och alla vänner växte upp, men samtidigt se allt som kommit till, nya bostadsområden, vackra villor, små träd som blivit stora träd och våra gamla hus som bara såg äldre ut bland allt det nya. Det väcker många känslor (precis som om jag skulle behöva fler...hehehe) men jag ska definitivt åka tillbaka med min mamma endera dagen.

Jag och Eric håller på att köra GI diet denna vecka. Våra vänner Peter och Linda säger att det är lätt med GI (LSHF) men jag tycker faktiskt inte det! Det är svårt att hitta på något att äta, man är ofta jättehungrig och så är jag sjukt sugen på glass och godis, eller varför inte popcorn. Men nu ska vi bara hålla på till på fredag, så det är väl bara att bita ihop antar jag.

I väntans tider

Kära läsare, jag vet att aktiviteten på min blogg inte varit den hetaste på senaste tiden. Jag som hade lovat en bättring när jag kom tillbaka till normala livet till hösten igen. Nu är det höst och livet är normalt. Enda problemet är att jag känner mig som att jag går lite i väntans tider. Jag går runt och väntar på lite information omkring ett jobb jag har sökt och jag försöker att hålla huvudet kallt i jobbsökarkaoset. I mina ansträngningar att just vara cool får jag lite svårt att fokusera på annat, så som att blogga. Men jag återkommer, när huvudet får lite mer innehåll än just jobbsökarproblematik. Pust!

Upp och ner

Idag har jag haft en underbar dag - först med min söta lilla familj, där vi varit på ärenden, lekt i lekparken i fint väder och ätit sushi i Sumpan. Det visar sig att Eleni börjar bli en hejare på pinnar, nej då, men hon gillar sushi! Sedan var jag hos underbare Allan och red lite dressyr. Jenny, hjälpte mig med lite knep och det var jätteroligt. Jenny är fantastisk, inte bara löser hon knutar på hästen, utan löser uppenbarligen lite mentala knutar på ryttaren också. Men nu känns det bra och jag är så glad att ha en så fin vän, med för övrigt världens sötaste lilla bebis - Clara är underbar!